I fredags hade jag den värsta dagen i mitt liv. Vi berättade för barnen att vi ska skiljas. Det gjorde nått så fruktansvärt ont att se hur ledsna barnen blev.Vi kramades och grät och grät och kramades. Det finns inget enkelt sätt att säga det och jag kände mig så fruktansvärt elak som trasar sönder min familj. Det var inte min plan här i livet att det skulle gå så här. Jag har haft en fullständig övertygelse om att familjen ska hålla i hop, för evigt. Den övertygelsen har fått mig att kämpa så länge men till slut kommer man till en punkt när man känner att det inte fungerar längre. Att man tär på varandra för mycket för att man ska kunna ge barnen sitt bästa. Att inte kunna göra mitt bästa för barnen gör att jag mår ännu sämre och allt går i en ond spiral längre och längre ner.
Jag har försökt så hårt för att inte såra mina barn och min fru men det slutade med att jag blev så sårad själv att mina barn nu måste se sin familj splittras pga sina föräldrar, dom har ju inte gjort något fel. Dom har inte orsakat att det blivit som det blivit. Det blir så fruktansvärt orättvist mot dom. Men kanske kan det bli något positivt av det i slutändan. Barnen kanske får ett par, (till slut) föräldrar som är gladare och som orkar ge dom allt det som dom behöver. Inte för att dom haft det direkt illa hitintills men jag vill i alla fall ge dom mer, mer av mig själv. Mer av allt som livet har att erbjuda. Och jag vill kunna göra det med glädje i mitt hjärta. Inte känna otillräcklighet och bitterhet och maktlöshet...
Nu följer en tuff tid. Både känslomässigt och ekonomiskt. Psykiskt och fysiskt. Men vi kommer att ta oss igenom det. Det är jag övertygad om. Och det kommer att bli bättre hoppas jag.
Min familj, förlåt för att det inte blev som det var tänk. Jag älskar er av hela mitt hjärta.
